Mi Vida

Anna och jag träffade kusinerna Jessica och Olivia på båten! Vi åkte med dom till Kalmar och sov hos Jessica och Wille, istället för att Anna skulle behöva köra till morbror Peters stuga i Smålands mörkaste skogar, så sent, det var heltt kolsvart ute oxå. Och så tänkte vi fortsätta till Vissefjärda ålderdomshem på lördag morgon.
Men vi kom iväg så sent på lördagen, alldeles för sent, När vi satt i bilen ringde morbror Peter och sa att mormor inte hade långt kvar. Anna fick panik, och körde så fort hon kunde. Båda grät.
Sen ringde det igen, då var det pappa, han sa att mormor hade dött.
Hon dog en haltimme innan vi kom dit.
När vi kom fram, mötte Peter oss, Anna sprang in, direkt fram till mormors säng. Jag gick först med Anna men sen gick jag och satte mig i hallen istället. Jag klarade inte av att se..
Men vi tröstade varandra och sen kunde jag gå in och sätta mig vid bordet. Från där jag satt såg jag inte mormors ansikte och det såg bara ut som att hon låg och sov.
Vi satt och pratade och efter ett tag kändes det fridfullt på något sätt, och vi pratade om att det bara var mormors skal som låg där. Mormor var ännu kvar när vi kom, men efter att vi suttit där en stund så lämnade hon rummet. Så känndes det iaf.

Det som ändå känndes bra var att personalen hade berättat för mormor på fredagkväll att Anna och jag var på väg till henne. Dom hade lyckats prata lite med henne då, mormor hade sagt att hon tyckte det var roligt att vi skulle komma. och hon hade sagt, hon ville att vi skulle veta att hon hade det bra.  
Så det var väl på något sätt en liten tröst, även om vi alltid kommer att tänka, att vi skulle ha hunnit, om vi bara hade åkt tidigare från Kalmar så skulle vi hunnit fram.
Men om det finns en mening med allt så, så var det kanske meningen så som det blev.

Begravning blir nästa helg.