oundvikligt att minnas..
Har ju glömt att skriva om att jag fått jobba lite mer som spanskavikarie! Jane ringde på onsdag kväll o frågade om jag kunde vara vikarie i spanska, på Södervärnsskolan, torsdag och fredag, årskurs 7, 8 och 9.
Fick nummret till spanskaläraren, men jag fick aldrig tag på henne. Hade ju lite frågor att ställa.. så att jag kanske kunnat förbereda mig lite iaf. men nehej.
Fick nummret till spanskaläraren, men jag fick aldrig tag på henne. Hade ju lite frågor att ställa.. så att jag kanske kunnat förbereda mig lite iaf. men nehej.
Jag skulle börja kl 8 på morgonen, (2 lektioner på torsdagen, 4 lektioner på fredagen) Den första jag träffade när jag kom dit var min spanska vikarie, från Säve, hon jobbade tydligen som spanskalärare nu. Kul att känna nån, annars träffade jag konstigt nog ingen av mina gammla lärare där.
Södervärn, det ser precis likadant ut nu som då.
Därför, så fort jag gick in i skolan, när jag gick upp för trappan, när jag gick i korridoren, dök minnena upp.
Känslan kom tillbaka. Känslan av att vara helt ensam. Alla i klassen som undvek mig, försökte bli av med mig när jag gick efter dom för att jag skulle slippa gå ensam.
Som dom flesta av er säkert redan vet, så blev jag mobbad och utfryst av hela klassen i 8:an och 9:an.
Något jag helst inte vill tänka tillbaka på, bara förtränga.
Det är ju bra att jag nu har lite mer positiva upplevelser med mig därifrån!
Bara en sån sak som att några av elevena som jag hade haft på torsdagen ropade, från långt bort i korridoren: "Heej Angelica!!"
uppskattar jag mycket!
Att bli sedd, att bli upskattad.
Lektionerna var lätta, eftersom dom skulle vara i datorsal och jobba med påbörjade projekt. Och så hade dom fått andra övningar att jobba med. Men det kändes ju ändå kul att kunna vara till lite hjälp iaf, när de behövde hjälp, bl.a. med översättning, uttal och sånt ..!
Södervärn, det ser precis likadant ut nu som då.
Därför, så fort jag gick in i skolan, när jag gick upp för trappan, när jag gick i korridoren, dök minnena upp.
Känslan kom tillbaka. Känslan av att vara helt ensam. Alla i klassen som undvek mig, försökte bli av med mig när jag gick efter dom för att jag skulle slippa gå ensam.
Som dom flesta av er säkert redan vet, så blev jag mobbad och utfryst av hela klassen i 8:an och 9:an.
Något jag helst inte vill tänka tillbaka på, bara förtränga.
Det är ju bra att jag nu har lite mer positiva upplevelser med mig därifrån!
Bara en sån sak som att några av elevena som jag hade haft på torsdagen ropade, från långt bort i korridoren: "Heej Angelica!!"
uppskattar jag mycket!
Att bli sedd, att bli upskattad.
Lektionerna var lätta, eftersom dom skulle vara i datorsal och jobba med påbörjade projekt. Och så hade dom fått andra övningar att jobba med. Men det kändes ju ändå kul att kunna vara till lite hjälp iaf, när de behövde hjälp, bl.a. med översättning, uttal och sånt ..!
Kommentarer
Postat av: Södde
Titta nu på alla dom som var populära i skolan då, nästan alla är tråkiga, bleka och tjocka (eller har 5 barn). Du däremot är både snygg, rolig och smart (oftast iaf), och har dessutom en beundrare i Berlin. Så även om det var tufft då, är du vinnare nu. Sköt om dig Angelica och hoppas att du får fler jobb som spanskalärare.
Postat av: jess
klart du e omtyckt! Youre Bushi damn it :)
Postat av: Ang
Det är faktiskt sant, man kan glädjas åt det nu! Tack så jättemycket min bästa Södde, du är underbar!! =) Jag saknar dig! Hoppas jag får träffa dig snart! Massa Kramar!
Postat av: Ang
Muchas gracias mi amiga!! =) Te echo de menos! Mil besos y abrazos!
Trackback